FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 1999-04-07
Att ligga inklämd med Kerstin Hed
Jag har legat med Kerstin Hed från Dalarna en längre tid. Ja, det är inte så farligt som det kanske kan tyckas. Låt mig förklara. Det hör ihop med den där förunderliga ålderdomskrämpan som kallas nostalgi.
Fru Clara i Söderala tycker om Kerstin Hed och hennes poesi. Och poesiboken är för henne en dyrbar skatt. Nu plockade hon fram den häromdagen, och vad hittade hon väl där? Jo, ett gammalt Kuriren-urklipp från en årgång för länge sen. Och där hade hon sparat en Ytterspalt, som på den tiden dagligen återfanns på Solsidan i Kuriren. Längst ner stod signaturen Fyng. Nu låg den inklämd mellan allt det vackra som Kerstin Hed format.
Den där Ytterspalten handlade om ”fotbollsplanen” i Ol Svens backen i Norrala, och eftersom Clara har slagit upp sina ljusblå och även framlevat sina tidiga år i dess närhet, hade väl innehållet tilltalat henne. Kanske påmindes hon om stunder då hon själv kämpade om bollen, som kunde vara uppstoppad med trasor om luftblåsan var trasig.
Med andra ord ansåg hon väl för det första att Ytterspalten var värd att klippas ur, för det andra var den för henne värd att bevaras som en barndomsklenod och för det tredje var den värd att ligga inklämd tillsammans med Kerstin Hed.
– Jag tycker om Kerstin Hed, sa Clara, när hon ringde häromdagen och berättade om ”skatten” i poesiboken.
Vad fann Clara nu i den gamla Ytterspalten?
Jo, där berättade jag om att när jag på senare år vandrade fram över den gamla fotbollsplanen fann jag att den hade krympt så väldigt. Jag gick över den på bara några steg. Men det är ju så, att allt som var stort när man själv var liten, blev så litet när man själv blev stor.
Jag såg allting med andra ögon nu än vad jag såg som pojke. Luften dallrade av minnen. Röster av tillrop och skällsord vältrade sig över mej när jag vandrade fram över skogsbacken. Det var som om det pyrde av minnen i buskarna.
- Jag mindes Åke, som hade kort stubin i unga år. Han steg på sidan av planen i protest när det kokade över. Som vuxen blev han resande i choklad och gjorde stora affärer.
- Jag mindes Erik, som teg i både med- och motgång, men kämpade hårdhudat. Han blev snickeriförman på en fabrik och plockade ihop dörrar och fönster. Sen blåste han trumpet och bildade en blåsorkester bland ungdomar i snickerisamhället.
- Jag mindes Torsten som var full av lustigheter och kunde locka fram skrattsalvor. Han var en mästare i att hantera den gamla orgeln, och när han trampade och spände ut knäsvällarna lät det som en hel orkester när han spelade pappa Jontes "Pannkaka". Sen kom kärleken och tog honom till Amerika, där han murade hus, kanske både skyskrapor och enplansvillor.
- Jag mindes Olle, som var huvudet högre än allt folket. Han gjorde svängar och dribblade bort oss så vi sprang som små taxar omkring honom. Han flyttade sedan via Dalarna till Jönköping och såg till att svenska folket kunde skaffa sig tändstickor.
Nu är dom borta alla fyra. Men i minnet kom dom mej nära när jag traskade fram över min barndoms fotbollsarena, den natursköna Ol Svens Backen. För den finns kvar. Även om den krympt ihop.
Tack Clara i Söderala för att du plockade fram boken i bokhyllan och påminde mej att Ytterspalten och Fyng låg väl bevarade tillsammans med Kerstin Hed.
Nästa onsdag: En kämpe har segrat.
Dagens korn:
Det är ro kring allting som är äkta.
Det är någonting
som gör en trygg
när man ser att inga bördor mäkta
riktigt bryta ner en riktig
rygg.
Kerstin Hed
